Stagflation är en ekonomisk situation som kännetecknas av en kombination av låg ekonomisk tillväxt, hög arbetslöshet och hög inflation. Detta fenomen är särskilt problematiskt eftersom de traditionella verktygen för att bekämpa inflation och arbetslöshet ofta motverkar varandra.

Under normala förhållanden förväntar man sig att hög inflation följs av låg arbetslöshet (och vice versa) enligt teorin om Phillipskurvan. Men vid stagflation inträffar det ovanliga att både inflationen och arbetslösheten stiger samtidigt, vilket gör det svårt för ekonomiska beslutsfattare att hitta lämpliga åtgärder.

Fenomenet blev särskilt uppmärksammat under 1970-talet, när många länder upplevde stagflation som en följd av stigande oljepriser och ekonomiska chocker. Under denna period orsakade utbudsrelaterade faktorer, som ökade energikostnader, både högre priser och en minskning av produktionen, vilket skapade en ond cirkel av ekonomisk stagnation och inflation.

De huvudsakliga orsakerna till stagflation kan inkludera:

• Utbudschocker: Plötsliga ökningar i produktionskostnader, som energipriser eller råvaror.
• Felaktig ekonomisk politik: Kombinationen av expansiv penningpolitik och restriktiv finanspolitik, eller tvärtom.
• Strukturella problem: Brist på innovation eller ineffektivitet i ekonomin som leder till låg tillväxt.

För att bekämpa stagflation krävs ofta balanserade åtgärder som adresserar både inflation och tillväxtutmaningar. Det kan innebära strukturella reformer, energieffektivisering och en väl avvägd ekonomisk politik.