Arbetstidslagen är en svensk lag som reglerar hur mycket en anställd får arbeta och under vilka förhållanden arbetet ska utföras. Lagen syftar till att säkerställa en god arbetsmiljö och att skydda arbetstagare från ohälsa och olycksfall som kan uppstå vid alltför långa arbetsdagar eller för täta arbetspass.

Arbetstidslagen gäller för de flesta anställda i Sverige, men det finns vissa undantag, till exempel för högre chefer eller för de som har en sådan arbetsuppgift som ger stor frihet över sin egen arbetstid. Lagen reglerar bland annat den högsta tillåtna arbetstiden, raster, och dygnsvila.

Ordinarie arbetstid enligt Arbetstidslagen får inte överstiga 40 timmar per vecka. Utöver detta finns bestämmelser för övertid och mertid. Övertid får användas vid tillfälliga arbetsanhopningar, men det finns gränser för hur mycket övertid som kan beordras.

En viktig del av lagen är reglerna om dygnsvila och veckovila. Enligt lagen har en arbetstagare rätt till minst 11 timmars sammanhängande vila per dygn och minst 36 timmars sammanhängande vila per vecka. Dessutom specificerar lagen rätten till pauser under arbetsdagen, beroende på arbetets art och längd.

Arbetstidslagen innehåller också bestämmelser om nattarbete. Denna del av lagen är särskilt viktig för att skydda arbetstagare som arbetar under natten, eftersom nattarbete kan innebära större risker för hälsa och säkerhet.

Vissa av Arbetstidslagens regler kan avtalas bort genom kollektivavtal, vilket innebär att arbetsmarknadens parter kan komma överens om andra villkor än de som står i lagen. Detta är vanligt inom vissa branscher där det kan finnas behov av flexibilitet.

Sammanfattningsvis är Arbetstidslagen en viktig del av svensk arbetsrätt som skapar ett ramverk för en hållbar arbetsmiljö. Den ger regler för arbetstidens längd, rätten till vila, och skydd mot alltför långa arbetsperioder, vilket bidrar till att främja hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.